Himlen öppnade sig till slut.
Vädret har varit precis sådär lagom trist för en fikardag idag. Gråmulna moln som hängde över en lördagsaktiv stad. Och jag tillbringade den (åtminstone början av den) på ett väldigt angenämnt sätt. Jag är den första att erkänna det: jag är dålig på att ta kontakt med folk jag tappat kontakt med. Men det är roligt när det blir kontakt igen. Så idag fikade jag med några människor som jag inte träffat på … uj, år och dar. 4 år tror jag vi kom fram till på ett ungefär att det gått. Många och långa år. Men det var trevligt. Några timmars prat om ditten och datten och allt möjligt. Och vet ni vad? Jag drack bara 1 cola. YES! Jag har nått den där punkten då en bara räcker. Stark jobbat, PG. Men iallafall, hemresan blev lite småklurig. Efter en liten pendeltågsresa till centralen så möts man av en tunnelbaneplattform som var … sprängfylld, i brist på bättre ord. Ytterligare störningar i kollektivtrafiken. Som tur var så har man en aktiv mor som var inne i stan och härjade (med bil) så man fick ju till och med skjuts hem. Yay för mamma!
Och nu då?
Nu väntar vi på att pizza ska anlända, sen är kvällen fulländad. Sen blir det nog till att plita ner lite rader på datorn och sen blir det till att spela, spela, se på film och bara njuta av kvällen.
Carpe Diem!
Nåväl, det hade åtminstone varit rätt skönt att ha en långhelg sådär när man var ung och viril och stark (eller något åt det hållet). Nu när man är gammal och trött så orkar man ingenting. 
